STENVALLEN I BJÄRBY
TÖRNEVALLA SOCKEN
|
Stenvallen i slutet av 1960-talet.
|
Inga Wall:
Stenvallen ligger i Bjärby, mellan Himmelslund och Solhaga, nära järnvägen och gamla Riksettan/E4:an. Elis Wall har byggt det i egen regi, stommen är av rejält timmer och huset i övrigt är typiskt för 1950-60-talet, klätt med eternitplattor i en obestämbar ljusorange/grisskär färg.
Elis Wall bodde hemma hos föräldrarna i Falkenborg och drev, tillsammans med brodern Ivan, Walls snickerifabrik, verkstan bredvid Linghems Motorservice - macken. Han förlovade sig med Carin Tjern 1951 och de planerade att så småningom gifta sig och skaffa eget hus.
1952 köpte Elis en rivningsfastighet, Röby skola i Slaka socken beläget å kyrkoherde Kernell tillhörig mark (Från Slaka hembygdsförening: Röby var en stor gård i Slaka som hade startat egen skola 1870. Undervisningen bedrevs till 1941.)
Huset kostade honom 4.100,- och rivningen 90,-. Han hade då inte någon tomt, var på gång att köpa bakom verkstan, men det blev inget med det. Han lade upp huset vid verkstan så länge. Det var en rejäl timmerstomme i två våningar. När jag var liten kändes det lite märkvärdigt att bo i en gammal skola.
1953 blev han med hus, lite plötsligt, se under Solhaga. I april 1954 blev lika plötsligt granntomten till salu. Han köpte den för 2.000,-. Sen var det bara att plocka upp skolan på den nya tomten.
Grunden påbörjades 1955, själva bygget 1956. Vi flyttade in 1959 och när Elis flyttade till servicelägenhet i Grannskapshuset 1999 så var huset inte färdigt. De sista 30 åren sa vi inte när det blir färdigt, utan om det blir färdigt.
Elis Wall:
Tomten till Stenvallen: Det var hage där och Andersson i Bjärby ägde alltihop. Ola Svensson som då bodde i Stensätter köpte tomt och skulle bygga. Han hade ordnat med avlopp och inteckning. Jag fick överta alltihop. Han var inne hos oss en gång och frågade om jag var intresserad av att köpa tomten för det var nog inget bygge av för honom. Jag sa att det var jag, han kunde väl höra av sig. Sen kom han en lördag halv tolv: Nu måste jag ha pengar av dig för klockan tolv står det en bilhandlare uppe vid prästgårdsvägen med en bil jag ska ha och han vill ha kontant betalning. Bilhandlaren hade en växel som jag kunde fått skriva på så att han hade sitt säkrat. Men jag lyckades få fram kontanter, 2.000,-, så det ordnade sig ändå.
Vi bodde redan i Solhaga när jag köpte tomten, så jag hade inte så långt till jobbet på tomten och med bygget och det var ju praktiskt när jag behövde el till olika saker.
När Ola köpte tomten var det en del träd där. Han skulle få ta ner de som var i vägen för honom, sen skulle Andersson ta ner de andra. Men när tiden för Andersson att ta ner dom kom så sågade Ola ner alltihop och sålde det. Stubbarna var ju kvar när jag tog över.
En grävmaskin från Norsholms åkeri tog upp stubbarna. Vi gjorde ju en del jobb åt dom i verkstan. De fick upp det mesta, men jorden var så hård att jag fick spetta och hugga upp en del.
Timmerstommen efter skolan i Slaka hade jag köpt flera år tidigare. Den låg uppstaplad nere vid verkstan, och det var många som var där också och ville köpa stockar. Värst var Wilhelmssom på sågen. Han hade ju egen skog och köpte och avverkade, men han trodde att jag skulle sälja stockarna billigt.
|
Påbörjat bygge 1956.
Himmelslund i bakgrunden.
|
Jag satte opp huset med lite hjälp. Arvid Karlsson vid Åkerbogården hjälpte till. Och min farbror Algot Wall. Sen var det väl fler jag lejde in. Jag började bygga -55, det vart aldrig färdigt. Men det gick bra att bo där i alla fall.
Mycket sten var det på tomten. Namnet Stenvallen efter Carins mormors fäbod i Särna var inte så långsökt.( Läs om Stenvallen Norra!)
Jorden var så hård att jag fick spränga för källaren. Grävmaskinen var för liten och klen för att kunna gräva allt. Jag var inte nere på berget. Olle i Skäggesta hade en kobra eller nåt liknande som han var och borrade med åt mig.
När jag byggde uthuset så räckte det med att gräva. I prästgården var det en stor håla utanför ladugården upp mot vägen. Dit körde vi jorden från uthusets källare. Det syns lite av hålan ännu.
Försäljningen av Solhaga gick lite hastigt. Det var David i Hanskestad som ringde: Jag har hört att du ska sälja Solhaga, får vi komma och titta påt? De kom någon timme senare. Jag visste knappt vem han var. Sonen Helge och Svea kände jag väl igen lite. Jag sa att jag ville ha 45 fört. Det får du inte, sa David, men 43 får du. Och så var den affären uppgjord.
Stenvallen var ju inte alls färdigt. Jag hade väl några månader på mig att göra klart. Det var långt ifrån klart när vi flyttade in på våren 1959. Det blev ju aldrig helt färdigt. Jag skulle låna pengar för att göra färdigt, men jag fick inte låna pengar av någon anledning.
Inga Wall:
Ja, färdigt blev det aldrig. Jag är uppvuxen bland sågspån och olika provisorium. Skåpluckorna i köket målade han med diverse överblivna färgslattar, luckorna var klarröda, knallgula och flaggblå. Inte vackert, men orginellt. Vid flaggdagar bytte dom plats med luckorna så det var två skåp med en blå och en gul lucka. Taket i köket var rutigt i vitt och svagt gult. Orginellt, som sagt.....
Huset var planerat som tvåfamiljshus med en lägenhet på vart plan. Därför var det två ytterdörrar. Köket på övervåningen blev aldrig inrett, det användes bara som kallförråd. Men resten av huset, och källaren, lyckade vi tre fylla opp så småningom. Det var verkligen ett slit att tömma huset när det skulle säljas 1999.
I uthuset hade Elis de maskiner och verktyg som han övertagit när lastbilsflaksverkstan avvecklades. Ivan tog de maskiner som hörde till träbearbetning och Elis allt med järn, svetsar, pelarborr, plåtsax, kompressor, smärgel m.m. Dessutom hade han ett jättelager av gamla bultar, muttrar och liknande från 40-talet.
När han slutade på Wilhelmssons såg och blev hemmapappa så fortsatte han med att ta på sig jobb från folk. Han uppfann ett timmerdrag till traktorer som han tillverkade och sålde ganska mycket av. Svetsen gick varm med allehanda jobb åt bönderna runt omkring. Att svetsa plobillar var väl ingen höjdare. Det tyckte i alla fall inte Elmer Smé, när folk kom med såna så sa han ibland: Näe si, dä går inte dä, för kärlkrampen! Gå ut å säj åt Elis!
Ett uppdrag var att göra grindar till Törnevalla kyrka, till ingången mot skolan. När vi åkte mellan Törnevalla och Särna (52 mil) så åkte vi olika vägar varje gång och fotograferade alla kyrkgrindar vi kom i närheten av. Vi höll på en hel sommar och jagade grindar. Sen tittade kyrkorådet på alla dessa bilder, till slut fastnade dom för en grind: Den ska vi haaa! Det var de befintliga grindarna i Törnevalla, de hade inte känt igen dom, bara tyckt dom var fina.... Det blev beslutat att det skulle vara en förenklad variant av de grindarna.
|
Leveransklar kyrkgrind.
|
Traktorn hade han kvar ganska länge, åkte ett tag kring med en stor traktorspruta och sprutade fruktträd med insektsgift. En farmartank för fotogen till traktorn bidrog även den till miljön på gården.
|
Elis på gårdsplanen med en gammal traktor.
Järnvägen och banvaktstugan Klippan i bakgrunden. Längst bort i skogen är prästgården.
|
I och med att det var lite verkstadsstuk på gårdsplanen så kom det ofta opp folk som hade fått fel på bilen. Även om dom bara behövde lite vatten så gick dom förbi tre hus och kom opp till oss. Sen var det ofta väääldigt långt tillbaka med hinken dom lånat, vi fick hämta den i diket sen. Till slut började han att ta pant för att låna ut en vattenhink.
Ett mycket stort intresse var äppleträd och ympning. Han hade planterat 5-6 äppleträd från början, med alla ympar fanns det bortåt 30 olika sorter, alla noga utmärkta med stansade plåtbrickor. Det blev en sport att få tag på nya sorter, och att få dom att ta sig. Han hade lagt ner mycket arbete under många år på att få träden att växa som han ville och bli låga och kompakta. Sorgen och ilskan var väldigt stor våren1982 när en skojare oombedd varit in och klippt sönder alla träd. Han hade sågat av de låga grenarna, lämnat kvar en spretig krona och satt ett inbetalningskort för trädklippning i dörrspringan. Det blev polisanmälan och tidningsrubriker, men inget skadestånd i världen kan ju återställa söndersågade träd som tagit 20 år att få till.
|
Ympade stympade äppleträd 1982.
|
Biodling var en annan hobby, vi hade alltid några kupor i trädgården. Det var ett pyssel att samla smulorna i botten av sockerskålen i en särskild glasburk för att det skulle kokas till vinterfoder till bina. Vi slungade honungen i källaren, det blev fullt av bin inne, Usch och fy!
Pyssel var det även med julgranen. Elis och David Pettersson i Solhaga åkte i november ner till Hanskestad där Davids son Helge bodde. Där såg de ut varsin riktigt präktig gran som Helge sedan körde hem med traktor. Belysningen var hemgjord och fästes i toppen med hjälp av en järnanordning med fem grenar som surrades fast. Granen fick absolut inte tändas förrän på Luciamorgonen, hur mycket jag än tjatade.
|
Websnickare vid julgranen 1960.
|
På den gamla goda tiden var Törnevalla berömt för sina julgranar. Folk åkte från stan och ut för att titta. Kyrkan hade den största granen, Linghems gårds var nog ungefär lika. På 50-talet fanns nog gran vid verkstan, macken och Falkenborg. Det har varierat genom åren. Vet inte hur det var i Holmedal, men i Bjärby stod dom på rad - Smedsborg - Solhaga - Stenvallen(efter -59) - Himmelslund, sen kom kyrkan. Det fanns ju granar på gårdarna lite längre från vägen också. Det var inte några småpluttiga adventsgranar med minilampor heller, dom flesta var rejäla doningar, minst 5-6 meter höga och med vanliga 25W glödlampor i. En attraktion på den tiden, nu skulle väl ingen imponeras av sånt....
Under Berättelser kan ni läsa mer om Elis och hans
Törnevallaminnen.
********************************
Kommentarer och kompletteringar mottages mycket tacksamt!
Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan