2008-04-05

Tvätt och byk m.m. i Törnevalla


Fritt ur minnet av Ragnar Hahn



Till lärarbostaden i Törnevalla hör en utomhuslänga belägen nedanför sluttningen norr om bostaden. När den uppfördes på 20-talet var den modern och efter den tidens standard. Den innehöll tre ”utedass”, tre vedbodar, brygghus samt höns- och svinhus. Ovanpå alltihop låg brygghusvinden.

Vår vedbod låg på långsidan. Till höger innanför dörren fanns två boxar, en större för koks och en mindre för antracit-stenkol. Koksen och stenkolen levererades från handlare i Linköping och kom delvis från gasverket. Bränslet ransonerades under andra världskriget men tilldelning erhölls hela tiden. Kolleveranser ägde rum från Tyskland och järnmalm levererades i retur från Sverige.

Koks och stenkol eldade vi i en täljstenskamin i hallen i bostaden. Andelen stenkol anpassades till hur kallt det var. Ju kallare - desto mera stenkol och mindre koks. Täljstenskaminen och dess rökgaskanal av plåt som utökades under vintern värmde en stor del av bostaden.

I vedboden staplades björkved till höger och barrved till vänster. Det gick åt ca 25 m björkved (för kakelugnar) och 15 m barrved (för köksspisen) varje år. På vårsidan kom Samuelsson med såg som via remmar drevs av en motor. Samuelsson fick hjälp av Seth och Johan från Ålderdomshemmet. Seth matade fram meterveden, Samuelsson matade sågklingan och Johan kastade de sågade vedklamparna på vedhögen.

Samuelsson var en mästare att hugga veden. Han höll vedklampen med höger hand och högg med vänster hand. Det såg livsfarligt ut, yxan högg ju bara någon centimeter från högra handens tumme. Och fort gick det.

Brygghuset eller tvättstugan var toppmodern med base, tvättbänkar vid de två fönstren, plats för bykkar och mitt på golvet en pump över en brunn. Tänk att ha det så bekvämt att man kunde pumpa upp vatten – för hand – från en brunn mitt på golvet i tvättstugan. Det var bara det att vattnet var av för dålig kvalitet. Det luktade pyton och var hårt och gick inte att använda för tvätt. I ett hörn av tvättstugan ordnades därför en bassäng dit man kunde leda och samla regnvatten från takrännor.

I hönshuset hade vi ett 20-tal hönor och en tupp. Genom luckor kunde hönsen ta sig ut i hönsgården, som låg väster om uthuslängan. Hönorna hade elektriskt ljus och strömbrytaren satt i köket i bostaden.


Innanför hönshuset fanns svinhuset. Mina föräldrar hade hushållsgris i många år. En gris blev tam och följde min far som en hund i trädgården. Det måste ha varit svårt att slakta den grisen och det blev slutet för hushållsgrisepoken. Svinhuset kom till heders igen under kriget då vi kunde ha kaniner där. Av två kaniner blev det plötsligt 22 kaniner. Det drygade ut köttransonen. Konstigt nog var jag stolt över att vi kunde äta upp kaninerna.

Brygghusvinden var en populär lekplats för oss barn. Den var lång och stor. Längst bort fanns en varpa som vi använde som karusell. Mitt på längan fanns två vindsfönster, som spred ett behagligt ljus. Vi snickrade ihop ett pingisbord och lärde oss spela bordtennis. På vinden kunde man hänga tvätt och vi strödde ut klippt gräs på golvet för torkning för att under vintern kunna ge det till hönsen.

Det hårda vattnet var ju ett problem. Regnvatten var räddningen. Så snart det började regna, ja det skulle helst störtregna, jagade mamma Signe ut oss för att kontrollera och ställa ut baljorna under bostadshusets stuprännor.

Hushållen skulle helst ha ett linneförråd, dvs lakan, örngott, handdukar och dukar, som skulle räcka ett halvår. Man ställde till med bykdagar vår och höst. Det var många som hjälpte till. Där fanns Helga Netzell, fru Samuelsson, vårt hembiträde Maj-Lis och Mamma Signe själv. Som vattendragare hjälpte ibland min bror Ivar till. Han var stark och kunde dra en tvåhjulig mjölksåvagn dvs en vagn där man kunde haka på en 50-liters mjölkså. Det hopsamlade regnvattnet användes i första hand. Men det gällde att ofta hämta vatten på olika håll, bl.a. från en källa i hagen nedanför kyrkan. Allt var en mycket omständlig procedur och det var ganska lång väg att dra kärran.

Jag minns hur jag som barn besökte tanterna i brygghuset. Därinne rådde tät dimma. I taket hängde fullt med vattendroppar på panelbräderna. Det var vattenånga som kondenserat. Det var ju bäst att arbeta i dagsljus. I nödfall användes belysningen från en provisorisk glödlampa i taket, som fick ström från hönshuset.

I basen kokade lakan för fullt. Under kristider fick man bereda lut av björkvedsaska för att dryga ut tvättmedelsransonen. Jag såg hur tanterna lyfte över tvätten från basen till bykkaret, som var stort och rymde två personer om man ville bada i det. De tog också den stora bykskopan och hällde över het lut från basen till bykkaret. Där fick tvätten ligga och efterdra.

Sedan var det dags att skölja tvätten i minst tre sköljvatten och däremellan klappa tvätten med ett klappträ mot en klappbräda. Det gällde att få bort tvättmedel och kalk från tvätten. Platsen där man sköljde tvätten varierade. Man valde platsen efter vattentillgången. Det hände att man sköljde i brygghuset men också vid pumpen mellan skolan och fotbollsplanen. En gång sköljde man tvätten i den lilla dammen nedanför kyrkan minns jag.

Nu var det dags att torka tvätten. Tvättlinor spändes upp mellan träden framför och bakom bostaden och här hängdes lakanen och övrig tvätt upp. Om det blåste lagom blev tvätten snart mangeltorr. Vi hade tur, oftast var vädret vackert.

Manglingen var jobbig. Vi hade i visthusboden en mangel med två valsar som man vevade för hand. Jag minns hur min mamma kommenderade fram då hon stoppade in lakanet och tillbaka innan lakanet hade sluppit ur mangeln. Lakanet skulle manglas två gånger fram och två gånger tillbaka. Och det gällde naturligtvis både dukar och handdukar.

Resultatet blev utomordentligt gott. Skinande vit och ren tvätt. Men tänk vilket arbete det var. Trots att det var strävsamt var humöret på toppen bland tanterna. De skojade friskt med varandra och med oss barn.

Först inpå 50-talet fick mina föräldrar det bekvämare med vattentoalett i bostaden och tvättstuga i utgrävd källare under bostadshuset. Vattenkvaliteten förbättrades genom borrad brunn och avhärdning.

Västerås den 6 maj 2006.



Komplettering av Arne Blomberg som nu bor i huset:

Det var väldigt många dörrar förr till tre dass, tre vedbodar, hönshus och brygghus. Man ser spåren efter dörrarna på grunden. Taket saknar numera både skorstenen från tvättbasen (senare lär det ha varit bastu i uthuset, då behövdes nog skorstenen till den) och en skorstensliknande ventilationshuv (den var rutten och blåste sönder...).

Brunnen som Ragnar pratar om använder vi för att vattna trädgården. Den var igenfylld med tegel från skorstenen men jag fiskade upp stenarna och skaffade en pump.


********************************




Kommentarer och kompletteringar mottages mycket tacksamt!




Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan