2008-04-03




Kärlek, svartsjuka, svek och mord i Törnevalla


DEN BLÖDANDE ROSEN är namnet på den dramatiska sägnen om riddaren Bengt som nesligen dräptes på uppdrag av sin unge konung, vilken svartsjukt bevakat den spirande kärleken mellan riddaren och den sköna jungfrun Sigrid. Historien berättas i form av en tonsatt och rikt illustrerad dikt av arkitekten, författaren och konstnären, professor Fredrik Wilhelm Scholander (1816-1881).

Scholander hade som ung velat ägna sig åt konstnärskap, men hans morbror valde arkitektbanan åt honom och halvt ofrivilligt blev han medelpunkten i 1800-talets bittraste arkitekturstrid. Som studieprov hade han från sin praktik i Paris sänt in ett ”projekt till museibyggnad” som av ämbetet försetts med ett kostnadsförslag och insänts som förslag på landets planerade Nationalmuseum.

Förslaget antogs av riksdagen men Scholander såg sig inte vuxen uppgiften och ansåg budgeten orimlig. Han ville att en pristävling skulle utlysas, och var beredd att inkomma med ett eget, mer genomarbetat förslag. Men arbetet skulle ofördröjligen påbörjas – ändringar fick komma senare - och Scholander fick trots invändningar starta arbetet. När grunden väl var lagd och de budgetmässiga orimligheterna började komma i dagen beslöt konungen att underställa alltsamman för en utländsk akademiledamots, tyske arkitekten Stillers bedömande.

Efter en bitter stund inför konungen själv, då hela »museikommittén» var tillkallad uppdrogs åt Stiller att uppgöra ritningar utan hänsyn till kostnadsförslaget - men på den redan lagda grunden. Att en utlänning anlitades för vårt Nationalmuseum sågs givetvis som en svår skymf för hela den svenska arkitektkåren.

Scholanders fortsatta arkitektbana blev dock framgångsrik han blev lärare på akademin och under tjugufyra år var han arkitekt för Stockholms slott, i tolv år för Drottningholm och i tio år för vetenskapsakademien. Han ritade många offentliga byggnader, däribland tolv kyrkor (bl.a. Vånga kyrka 1866) och det var nog i samband med att Törnevallas kyrktorn fick en ny överbyggnad 1868 som han fick kontakt med vår bygd och fick se Törnevallas sockensigill med en bild av en blödande ros.

Vid sidan av sin arkitektgärning ägnade sig Scholander åt att skriva och måla, dikta och komponera. Dessa ”fantasins utsvävningar” blev så småningom mycket efterfrågade och trots en stor produktion av akvareller hade han svårt att motsvara efterfrågan.

DEN BLÖDANDE ROSEN gjordes först som tolv stora akvareller som deltog i akademins ”exposition” 1875. I verket kombinerar han sitt konstnärskap, sin lyrik och sin musikalitet och bilderna innehåller dessutom otaliga arkitektoniska detaljer. 1881 gavs ”Rosen” ut på P.A. Norstedt & Söners förlag i xylograferad form. Den består av sju stora grafiska blad och ett exemplar av denna utgåva har konsul Allan Könsberg, Malmö - född på Reva 13 mars 1878 - donerat till Törnevalla prästgård och förvaras nu i kyrkoarkivet.

Att Törnevallas sockensigill pryds av en ros är väl en koppling till sockennamnet. Den blödande rosen är vanligen symbolen för den lidande Kristus. Han är rosen ”utsprungen från Jesse rot och stam, som för oss blödde, led och dödde, som ett menlöst offerlamm” (citerat från ett par älskade psalmer). Men Scholander gav sockensigillet en helt annan tolkning och baserade sitt multikonstverk på denna.

Läs och sjung den fantasirika och dramatiska skildringen av den blödande rosen. Du kan lyssna på Scholanders tonsättning om du klickar på länken nedan. Det är ingen riktig ljudinspelning utan en s.k. MIDI-fil som får din dator att spela exakt efter noterna. Det blir lite kantigt, men du kan säkert lära dig melodin till sången.

Lycka till!


Lyssna på Scholanders tonsättning i MIDI-format.
Lyssna på Scholanders tonsättning i MP3-format.
Läs mer om Scholander.
Se mappens bilder i stort format.









DEN BLÖDANDE ROSEN

Bland ortens befolkning, som likgiltig går;
Om fornsägnen intet man vet,
Dock framskymta än hennes tydliga spår
I Törnvallas kyrkosignet.

Herr Bengt förde kärligt skön Sigrid allt fram
Till dans i den skimrande sal;
När kungen den svartsjuke detta förnam
Då krympte hans hjärta av kval.

Stolts jungfrun av riddaren löste i lek
Mång´ pant med sin rosende mund,
Då bleknade kungen och tänkte på svek
Att krossa den älskog i grund.

”Och hör du, herr Bengt, av ditt huggvana svärd
Jag rönt månget lysande dåd;
Pokalen jag nu dig kredensar som gärd
Av furstelig huldhet och nåd.

Skön Sigrid den vänsta i tärnornas rad
Må träda med dig under päll;
Så rid då att hämta min biktfar åstad,
Han skall eder signa i kväll.”

Med fingerguld rött fäste riddarn sin skatt,
Från barmen tog mön då en ros,
Den band hon med pärlor vid brudgummens hatt,
Och Bengt drog i mörkret sin kos.

Men kungen på genvägar sände två män
Med armborst och skäktor av stål:
Det gäller ert liv om I kommen igen
Och ej haven träffat ert mål.

”Herr Bengt måste stupa likt vingskjuten falk
Och gravas vid alträsket ned,
Ty han är i landet den argaste skalk,
Som någonsin gångare red.”

Och nattmännen lydde det skändliga ord,
För mördarehand föll herr Bengt,
Och lönnligt han myllades neder i jord,
Hans ros blev i hjärteblod dränkt.

Men där tog hon rot och sköt uppåt med fart,
Ett järtecken himmelen gav,
Ty plantan spred väldiga törnen, som snart
Betäckte den skuldlöses grav.

Skön Sigrid begrät med mång brännande tår
Sin vän som så plötsligt försvann.
Och falskt kvidde kungen: ack, aldrig jag får
Så dråplig en hjälte som han.

Fast fursten var misstänkt han giljande bjöd
Åt ungmön sin hand och sin borg
Där gycklares harpolek stundeligt ljöd,
Ett hån för den tröstlösas sorg.

Och henne till ära man bröt mången lans
I riddarspels glänsande prakt;
Den sorgsna var kväll tvangs av kungen till dans,
Hon tvangs varje morgon till jakt.

Så redo de vilse en gång djupt i skog
Och kommo till alträsket hän,
Där dimman sin svepduk kring stränderna drog
Och hotfullt ljöd korparnas skrän.

”Fort vänd om, skön jungfru ty döder mans stoft
Här bådas av mötande fläkt.”
”Ack nej, stränge Herre, så ljuvt känns en doft
Av rosor, dem sommaren väckt.”

”Se Sigrid i gryningens dunkel där står
En vålnad, som isar min märg.”
”O nej, jag blott skönjer bland törnfyllda snår,
En blomma med oskuldens färg.”

Vred höjde då kungen sitt stålsmidda svärd
Och hastigt mot törnbusken red:
”Om än dina rötter nå skärseldens härd,
Jag fäller dig, spökgömma, ned.”

Knappt slaget dock drabbat likt blixtrande glav
Förr´n gripen blev hädarens arm
Av törnenas slingor; men rosen höggs av
Och flög till den sorgbundnas barm.

Skön Sigrid tog blomman i skälvande hand,
Med skräck hon den kände igen,
Ty kvar satt kring stjälken det pärlprydda band,
Som hon hade givit sin vän.

Förtvivlad hon kysste sin hugkomsts klenod
På snöbladen tungt föll en tår:
Då började rosen att drypa av blod,
Så stritt som ett banedjupt sår.

”Nu vet jag fullväl att all världenes väg
Han farit min fästman så båld,
Mot dig ropar blodet, du nidfurste; säg
Vi stupade han för ditt våld?”

Så rött blödde rosen; men bleknande gled
Skön Sigrid av sadeln av guld,
Och hjärtat det brast, icke mera det sved
För kärleks och trofasthets skuld.

Och dagen förgick. Det blev skumt, det blev natt
Kring träsket, där kungen så vild
Likt nätfångad varulv, i törnbojan satt
Av brottet en gräselig bild.

Så fanns han av dem, som sig givit på färd
Och sökt, dagen om, utan rast;
De höggo med yxor, de höggo med svärd,
Men törnet höll fången dock fast.

Sist uppsöktes biktfadren. Tröstrika fynd
För nidingens eviga väl!
Med ånger fick fursten bekänna sin synd,
Med bön fick han rena sin själ.

Och vigvatten rikligt i törnsnåret stänkt
Befriade järtecknets slav;
Den signade mullen, som täckte herr Bengt,
Det gav honom ro i hans grav.

Där byggdes en kyrka till banemans bot,
Och snart mälde klockornas ljud
Att riddarens grift tog högtidligen mot
Skön Sigrid, hans korade brud.

I grus ligga kyrka och grift längesen,
Dock forntida undret består,
Ty törnhäcken gror bland ruinerna än
Och grönskar så fagert var vår.

Man än i dess blomskörd av purpur och snö
Ett trohetens vårdtecken ser,
Som Törnvallayngligen får av sin mö;
Men rosorna blöda ej mer.




Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan