Doktor Englunds Himmelslund i Bjärby. |
Tidningsklipp om Doktor Englund.
"Kagadoktorn" Carl Johan Englund
av Freddie Hallberg, Östergötlands Länsmuseum.
Signild berättar om doktor Englund:
Signild Andersson berättade om doktor Englund på J.U.F.veteranernas träff i Linghem den 2 augusti 2003.
Törnevallabygden kan inte stoltsera med så många ryktbara söner och döttrar, vars namn och gärningar finns inskrivna på historiens blad, men det har funnits människoöden och livsverk som har rätt till eftervärldens hågkomst.
Jag ska berätta om en sådan legendarisk man - "Kagadoktorn".
Carl Johan Englund, som hans borgerliga namn var, bodde i Bjärby i Törnevalla. Numera finns väl ingen i livet, som själv har kurerats av honom. I år är det nämligen 100 år sedan han gick bort. Men det kanske finns någon som minns de historier som berättats om honom. Hans rykte var spritt vida omkring i Östergötlands bygder.
Carl Johan Englund var inte född östgöte, utan räknade sina dunkla anor från det gamla hamiltonska godset Danbyholm i Björkviks församling i Södermanland. Han föddes den 22 september 1852. Hans föräldrar var avskedade soldaten Carl Erik Englund och dennes fästekvinna Anna Lotta Ersdotter i Sörby. Föräldrarna gifte sig 30 oktober 1852. Redan som 4-åring blev Carl Johan föräldralös och fick flytta till morföräldrarna.
Tidigt stod hans håg till läkarvetenskapen i dess enklaste former och redan som 15-åring var han så hemma i gott handlag vid behandling av olycksfall, att han kunde spjälka benbrott och "dra i led".
Efter att ha vistats lite varstans kom han 1873 till Östergötland. Han tog plats som dräng hos en f.d. sjökapten Widoff på Sättuna gård i Kaga, varav hans frejdade namn och titel "Kagadoktorn" sen uppkom. En titel som han behöll livet ut fast han tillbringade större delen av sitt liv i Törnevalla.
Han blev känd för en del underkurer, som han till en början mest utövade på kreatur, men snart flög hans rykte på snabba vingar ut över östgötabygderna, och mänskliga patienter började först tjogvis och sen i hundratal dagligen infinna sig som hjälpsökande på den gård där han hade tjänst.
Det ser ut som om Kagadoktorn, mera genom mängden av patienter än av honorarens storlek, i alla fall skulle ha skrapat ihop en slant, som gjorde det möjligt för honom att förverkliga en troligen länge närd dröm; att se sig om i det stora landet i väster. Han reste alltså till Amerika, men hur länge han vistades där eller vad han försörjde sig på där det är höljt i ett visst dunkel. Troligen prövade han väl på litet av varje som de flesta andra emigranter.
Tillbaka i Sverige bodde Englund i Heda i Vreta Kloster som logerare, vilket var detsamma som inneboende. Den 18 oktober 1878 uttog han så attest för äktenskap i Törnevalla och flyttade hit den 17 november. Han hyrde in sig hos sin blivande svåger häradsdomaren Pettersson i Bjärby.
Vad som gjorde att jag blev nyfiken på Kagadoktorn var ett inbjudningskort till hans bröllop, som jag hittade i min morfars chiffonjé. Där inbjudes morfars föräldrar Matilda och Frans Jonsson i Unnersta att, jag citerar "öfvervara vigselakten emellan Carl Johan Englund och min kära dotter Gustafva Albertina Pettersson i Bjärby Tisdagen den 17 december. Samling sker kl 1/2 1 e.m. vid Törnevalla kyrka. Albertina Pettersson."
Enligt vigselboken skedde vigseln den 16 dec. Prästen skrev tydligen fel datum.
Efter att ha varit i kontakt med en sentida släkting till häradsdomaren Pettersson visade det sig att bruden Gustava Albertina född den 31 oktober 1859 var kusin till min morfars mor.
Den 1 oktober 1879 föddes så Carl Johans och Gustav Albertinas son Axel Harald, som tragiskt nog avled den 5 april 1880 bara 6 månader gammal. Två och en halv månad senare, den 21 juni, gick också hustrun bort. Doktor Englund stod tydligen maktlös när det gällde att bota sina nära och kära.
1883 lät han uppföra ett nytt boningshus åt sig på mark som avstyckades från svågerns fastighet. Han kallade sitt nya hem Himmelslund, han anlade också en stor park där han odlade sina medicinalväxter. Det blev en pampig boning, där det ligger högt och vackert med utsikt mot Törnevalla kyrka, och det påstås att Englund sagt att han från sitt fönster ville se sin hustrus gravplats på kyrkogården.
I samband med uppförandet av sin nya bostad blev han taxerad till 1300 kronors inkomst av kapital och arbete. Över det beslutet besvärade sig Englund både hos prövningsnämnden och kammarrätten. I begärt yttrande till Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätt hade Törnevalla kommunalstämma den 27 april 1884 anfört: "Då klaganden av egna medel under året låtit uppföra ett större boningshus inom församlingen innehållande 10 rum med kök kan församlingen icke rimligtvis dela klagandens åsikter och anse honom som inhysehjon eller i saknad av inkomst och tillgångar, och med den kännedom församlingen i övrigt äger om klagandens dagliga ej obetydliga inkomster, såsom befattande sig med läkarvård av både menniskor och djur, så är församlingen fullt förvissad därom att klagandens inkomster i rikt mått överstiger det belopp för vilket han blivit upptaxerad. Och stämman är fullt förvissad därom att av alla skattedragande inom kommunen, är klaganden den lyckligast lottade."
Det har berättats att Kagadoktorn var en snäll man med ett gott hjärta och många fattiga hjälpte han alldeles gratis. Annars var taxan 75 öre per besök och då följde medicinen med på köpet. Var det långväga hjälpsökande fick de mat och logi för 75 öre per dygn.
Englund tyckte mycket om barn och var en stor blomsterälskare. "Den som inte tycker om barn, blommor och djur, den tar, med en viss säkerhet, själve den onde, för eller senare!" brukade han ofta säga.
Kamrer Ernst Larsson har nedtecknat Englunds levnadsbeskrivning och bland annat berättas
där att han var skicklig i att läka benbrott. Ernst Larssons far, som då var lantbrukare och bodde i Togetorp i Östra Harg, hade varit till kvarnen för att mala säd. Då han var på hemväg, sent på kvällen och skulle gå upp på vagnen, som var i rörelse och drogs av ett par oxar, snavade han och föll så olyckligt att vagnens hjul gick över högra benet, som bröts av och krossades så att benpiporna stack ut genom huden. Det hände 3 km från hemmet men han kunde kravla sig upp på lasset och åka hem och väcka husfolket. En av drängarna fick ta häst och vagn och åka till Bjärby, dit var det 8 km, och hämta doktor Englund, som genast gjorde sig klar att följa med och tog också svågern P.A. Pettersson med sig. "Han ska dra för han är stark som ett par oxe" sa Englund. Patienten placerades på en stol och hölls kvar med ett lakan medan Pettersson drog i benet och doktorn kände efter att benpiporna kom mitt för varandra.
Det var nog ingen smärtfri behandling precis! Sedan tog doktorn en cigarrlåda av trä som han bröt sönder och använde bitarna att spjälka benet med och så bands det hela om med snören. Efter den här behandlingen läktes benet utan några komplikationer och allt blev bra.
Under konvalecenttiden besökte Englund sin patient 5 gånger, 2 gånger hämtades han med hästskjuts och 3 gånger gick han till fots vägen över Skäggestad till Togetorp omkring 4 km. När det sedan blev fråga om ersättning för behandlingen och sammanlagt 6 besök yttrade han: "Jag vill inte ha några syndpenge som grämer mej när ja ligger på mitt yttersta. Jag har min bestämda taxa, och det är 15 kr för ett herreben, 10 kr för ett bonnben och 5 kr för ett statareben." Den här bonden fick alltså betala 10 kr för behandling och sjukbesök.
Det var mångfalden besökare som gjorde att Englund ändå blev välbärgad.
Englund var en oförbätterlig humorist och storljugare, men han ljög aldrig på sin nästa utan bara om sig själv. Det finns många anekdoter och historier om hans slagfärdighet, många av ganska
robust innehåll. Det finns ett häfte tryckt i Linköping 1908 vars titel lyder: "Några ord om den s.k. Kaga Doktorn. Historier och humoresker berättade av honom själf, om sin praktik samt sina resor i Sverige och Amerika." Det kostade 50 öre och kunde rekvireras genom Box 20, Tannefors. Författarens namn finns inte utsatt, men han förklarar sig ha varit vän och granne till Englund under dennes senare år. Samtidigt görs reklam för Jungfru Karin Jansson, Tannefors,
som förklaras äga ett av Kagadoktorns utmärkta recept mot reumatism.
I lokalradion i april 1987, då Inge L. Franzén och Sven-Inge Pettersson gjorde en serie program om "Kagadoktorn" berättar Barbro Johansson att författaren till häftet var hennes morfar Henrik
Egarth som bodde i Reva.
Doktor Englund var ibland ganska nyckfull och det kunde hända om lördagseftermiddagarna då han hade en del patienter i väntrummet att han öppnade dörren och meddelade: "Om måndag får
ni tale med mej!"
Om han till en patient ordinerade något liniment eller liknande kunde han säga: "Ställ den inte för nära spiseln för då ryker stugan i luften!"
Jag har en del tidningsurklipp från våren 1962 då Östgöta Correspondenten uppmanade sina läsare att skicka in historier och anekdoter om Kagadoktorn. Då fanns det fortfarande människor som själva blivit kurerade av honom i sin barn- och ungdom.
Signaturen A.S. berättar om Kagadoktorns chockbehandling: "En bondmora i byn blev liggande sjuk och kunde sen inte gå upp. Hon hade inga särskilda krämpor men förblev liggande. Det var svårt för bonden när vårbruket började och alla behövdes ute och hustrun kunde inte lämnas ensam. Så det var ingen annan råd än att åka och hämta Englund. När han kom gick han in i kammaren och tittade på den sjuka. Bonden, barnen och pigan stod bekymrade och såg på. Plötsligt körde han ut allihop och stängde noga dörren. Så tog han av sig kängorna, sen tog han av sig rocken och hängde över en stol, så tog han sakta av sig västen och hängde upp den. Bondmoran började bli mer och mer orolig och stirrade på Englund. Nu knäppte han av hängslena, men då rusade moran upp och sprang på dörren, och sen dess var hon fullt frisk och alert och kunde arbeta som förut."
Man undrar ju vad en utarbetad bondkvinna med en stor barnkull hade för val. Det enda som stod till buds var väl att vägra stiga upp ur sängen. Och ordet "utbrändhet" som inte ens var uppfunnet då!
Tillbaka till den kära doktorn. Det berättas att han hade mycket lätt att vinna sina patienters förtroende och diagnosen ställde han väldigt snabbt. Han frågade sällan hur de kände sig utan fattade ett stadigt tag om handloven och riktade de skarpa, bruna ögonen på sitt offer i det han mumlade några mystiska ord för sig själv. En gång tillfrågad om det här tillvägagångssättet svarade han: "-Jo si, jag vill bare känne om di ä´varm- eller kallblodige, för dä´har ja lagt märke te´, att di varmblodige ä´ mere svårläkte en di kallblodige."
När sen "resäfftet" var utskrivet, avslutade han besöket med några tvärsäkra avskedsord:
"- Å dä vill ja säje dej, att därest du tar allri så lite för mycket eller för lite, så ä´ du dödens, å dä innan du vet olet åv" Inför sådana utsikter var det nog inte många som slarvade med KSJO. Han lär nämligen alltid ha försett sina "resäfft" med påskriften KSJO, skrivet med versaler. Kanske
för att det skulle se lite magiskt ut och imponera mer. Men i förtroende berättade han, att KSJO helt enkelt betydde "Krydder Som Ja Ordinerer". Hade han lovat att en patient skulle bli frisk så blev han det i regel.
Han ansågs mycket duktig i utövandet av sin verksamhet och folk långväga ifrån sökte honom. En del kom med tåg till Linghem och hämtades där med hästskjuts. Under färden till Bjärby talade då de sjuka om sina krämpor med körsvennen. Vid framkomsten tog Englund kusken i enrum och förhörde sig om vad han fått veta. När den sjuke så kom in till doktorn behövde Englund bara kasta en blick på honom för att tala om var han hade ont.
Englund fick i viss mån också erkännande av en del läkare i Linköping. Lasarettsläkaren Hallin vars rykte som kirurg var det allra bästa lär en gång ha sagt: "Hade jag Englunds blick och han mina studier skulle vi båda vara världsberömda."
Det berättas bl a en historia där både Hallin och Englund var inblandade.
-En lantbrukare hade en tjänsteflicka, eller piga som det då hette. En dag märkte husbondfolket, att hennes mage hade börjat svälla onaturligt - eller kanske naturligt. Det blev förhör. Flickan grät och bedyrade att hon inte gjort något snedsprång. Hon fick då följa med till doktor Hallin, som fick sig ett gott skratt Det där behöver ni inte komma till mej med, när nio månader gått ordnar det sig utan min hjälp. Flickan grät igen och höll fast vid att hon var oskyldig. Husbonden tog henne då med sig till Kagadoktorn, Snälla ni, sade han med sin milda röst, det där kan jag inte göra något åt. Det måste ni åka till Hallin med. De berättade då att de redan hade varit hos honom. Ja, sade Englund, hälsa honom från mig, att flickan har en växt i magen som han måste ta bort. De for tillbaka till Hallin med hälsningen från Englund och de svar han gav visar ett fint drag: "Ja, det förstås, Englund är född till läkare - jag har lärt mig yrket". Han opererade flickan och allt blev bra.
Doktor Suber däremot förföljde Englund på alla sätt och väckte åtal mot honom för kvacksalveri.
Sara Strindmark har berättat om ett sjukbesök som Englund gjorde i Rystad, det var sent på natten när bonden vars hem han besökt skulle skjutsa doktor Englund hem. När de kom upp på stora landsvägen började doktorn slå med käppen vid sidan av vagnen -"Ge dej iväg härifrån sär ja, försvinn!" befallde han. Efter en stund var det färdigt igen -"Försvinn, vad har du här å göre" å så slog han med käppen igen. Bonden sa inte ett knyst men håret reste sej på huvudet så han tappade hatten. När de sen närmade sig Törnevalla så lutade sej Englund fram mot körsvennen
och sa:- "Såg du Hin Håle?" Bonden tordes inte åka samma väg tillbaka utan tog vägen över Östra Skrukeby och Östra Harg och kom inte hem förrän på morronkröken och utan hatt!
När Englund tillfrågades om hur många patienter han dagligen kunde räkna med svarade han: "Dä ä omöjligt å räkne alle, för di ligger här i stora knipper alldeles som vägglyss o månge som nu september är här, har legat här sen i våras." Men varför expedieras de inte i tur och ordning? -"Varför, ja di är ju så attans månge vet ja. Somliges tur kommer aldrig, å dä rår ju inte jag för. Men se kommer ja bare åt te ta itu med dom, så står det inte länge på för ja går ledigt igenom en 20 st i timmen."
När Englund firade sina födelsedagar, gick det alltid storslaget och gentilt till. På morgonen kanondunder, som väckte samtliga sockenbor till att påminna sig, vilken bemärkelsedag det nu månde vara, det ena kanonskottet efter det andra dånade - ja, kanonsaluten var så stark enligt
doktorn att marka bäve, potätera sucke, å rovera di skalv! Han hade en kanon uppställd på vardera sidan om trappan. En mässingskvintett från stan förhöjde ytterligare dagens högtidlighet.
Att Törnevallas och omkringliggande socknars pampar och styrande män vid dessa tillfällen var talrikt representerade är naturligt, likasom en del apotekare från Linköping, för Englund var i sanning inte den som hade minsta recepturen.
Vid sådana tillfällen var Kagadoktorn riktigt i sitt esse och de dråpligaste och mest omöjliga historierna sparades till de här festliga stunderna.
Man kan väl anta att Carl Johan Englund var vad man kallar synsk. Det sägs att han förutspått sin egen dödsdag. Kagadoktorn, som led av svårt hjärtfel, gick bort den 13 juni 1903, bara 51 år gammal.
Nog var den gode doktorn ett stort original alltid. Något tålde han skrattas åt, men mera hedras ändå så här hundra år efter sin död.
November 2006
Börje Carlegrim, från Skackelstad, numera Ekeby, Östra Skrukeby:
Av min far ärvde jag den gryta som doktor Englund använde när han tillagade sina undergörande mediciner. Pappa köpte grytan på auktion.
Grytan, av koppar, har en diameter på 45 cm där även handtagen är av smidd koppar och vikten dryga 4 kg. Den är smidd i ett stycke med rundad botten avsedd att användas över öppen eld. Man ser att den använts så, den har ett sotlager kvar på undersidan. Den har aldrig putsats vilket är lyckosamt.
Förr förvarades grytan lång inne i en garderob till ingen nytta. Numera har vi den framme i "finrummet". Den har därmed blivit en perfekt konversationspjäs.
För många år sedan fotograferades den som illustration till en bok. (Någon som vet vilken?)