2008-01-09

Uppfinnaren Kantor Albert J. Hahns signalur.



Av sonen Ragnar Hahn.



I mitten av 1920-talet började Radiotjänst sina sändningar. Det blev vanligt att tillverka mottagare så att programmen kunde avlyssnas. Det var någonting alldeles märkvärdigt att kunna höra röster i radion. Sven Jerring var en tydlig hallåman vars röst hördes väl. De enklaste mottagarna bestod av kristallmottagare som kunde ta emot radiovågorna från Motalasändaren. Albert Hahn började, som många andra, att linda spolar och tillverka mottagare. Den minsta mottagaren han tillverkade kunde rymmas i bröstfickan (utan hörlurar förstås).

Det blev populärt att utnyttja elektriciteten. Som lärare fick Albert idén att tillverka en klocka som kunde styra ringklockor att ge signal när lektionerna började och slutade. Den första försöksanläggningen bestod av en ombyggd väckarklocka, batterier och en ringklocka. En andra anläggning utvecklade, byggde och installerade Albert i Törnevalla skola. Han kallade klockan för ett signalur.

Albert förstod att här måste finnas intresse från andra skolor att köpa in signaluret. Han sökte och fick patent på sin uppfinning 1934. Patenten var två stycken, dels att uret kunde ge signal vilken minut som helst och dels att det inte ringde nätter och söndagar.

Signalurets princip var att på ett vanligt urverk anbringa en urtavla av ett isolerande material. I urtavlan sattes försilvrade kontakter in för minut- och timvisarna. Ledningar kopplades på baksidan av urtavlan mellan kontakterna efter det tidschema man önskade att ringklockorna skulle ringa. Ett 14-tandat hjul, som vrids runt av timvisaren, kopplade bort nätter och söndagar. Man kunde också ordna så, att tandhjulet dirigerade klockorna att ringa en annan tid en viss veckodag om så önskades. Minut- och timvisarna, som var försedda med släpande försilvrade fjädrar, bildade en strömkrets med det tandade hjulet i serie. Strömmen slöts av visarna och ringklockorna ringde. Spänningen i strömkretsen, som matades från elnätet via transformator var i regel 20 Volt.

Intresset för signaluret blev stort och det dröjde inte länge förrän flera hundra anläggningar var installerade i skolor över hela landet. Även fabriker, växthus etc. fanns bland kunderna.

Signalurets delar inköptes från många håll. Sanderssons Maskinfabrik i Linköping tillverkade urtavlor och visare. Klockfodralen i vacker björk tillverkades av finsnickare Johansson och hans son i Skavestad.

Alberts son Ivar Hahn medverkade under många år vid tillverkningen och kopplingen av uren. Om tidschemat ändrades tog Albert in klockan för omkoppling. Före terminens början varje år fanns ofta många klockor inne för service.

Tillverkningen av signaluren pågick i ca 35 år.


Corren hade i söndagsbilagan den 1 juni 1935 ett utförligt reportage på en helsida om uppfinningen.



Västerås den 1 mars 2006



********************************



Kommentarer och kompletteringar mottages mycket tacksamt!




Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan